Förlossningen - här är min story
{Vill be om ursäkt för en lång & delvis luddig text, jag har så mycket jag vill dela med mig utav så jag har svårt att välja vad jag ska skriva om.}
Det är måndag den andra november & jag är i vecka 33+5. Jag vaknar som vanligt upp av larmet på telefonen som säger att det är dags att göra sig i ordning för att gå till 'jobbet'. Jag känner en molande värk i magen, ungefär som mensvärk & känner att jag nog vill stanna hemma så att värken inte skulle bli värre, jag hade sedan en tid tillbaka haft lite problem med sammandragningar när jag ansträngde mig. Jag meddelade jobbet men skyllde på ont i örat av någon konstig anledning. Jag klev upp ur sängen & tog på mig kläder för att gå ut med hunden, värken i magen var värre, men ändå inte så farlig, jag gick inte så långt kanske jag kan tillägga.
Dagen knatade på & jag försökte mest blunda för värken, den var konstant men fortfarande bara som mensvärk, jag trodde att jag fått de berömda förvärkarna som man kan ha i flera veckor innan förlossningen startar. Jag spenderade den dagen med att spela tv-spel & att sova.
Framåt eftermiddagen { ca halv fem } kom J hem från sitt jobb & då var värken värre än någonsin, jag stod & fixade potatisplättar, det enda jag kunde få i mig på hela dagen & vid den här tidpunkten var jag tvungen att luta mig mot köksstolen för att andas mig igenom värkarna. Jesper började påpeka att det nog var dags att ringa förlossningen för att fråga om det skulle vara såhär men envis som jag är, struntade jag i honom helt & satte mig framför tvn isället medans han diskade. När han sedan var klar & kom in i vardagsrummet grät jag av smärta så där gav jag med mig, ringde in till förlossningen & berättade att jag vaknat upp med smärta som blivit värre under dagen, de ville ha in mig på kontroll på en gång. Jag hann väl bara kissa innan vi satt i bilen påväg in till förlossningen. Väl där kopplade de upp mig mot CTG & mätte värkarna, efter ca 15 minuter kom massa folk inspringandes i salen med maskiner & sprutor, jag blir här livrädd & förstår inte alls vad som är pågång. De gör en undersökning & kommer fram till att jag är öppen fyra centimeter så jag får värkstillande spruta, som inte gav någon effekt, de sprang efter en lungmognadsspruta som de satte i röven på mig, ont satan gjorde det & sen fick jag värkstillande drop. Klockan är runt sju.
Jag får berättat för mig att jag kommer få åka ambuland till Mälarsjukhuset i Eskilstuna då de inte har någon neonatalavdelning i Nyköping, så jag ringer mamma i panik & förklarar läget, vi kommer överrens om att J ska åka till henne & hämta upp henne för att sen åka hem till oss & packa en BBväska & kläder till bebis. Jag som bara hade förvärkar tog ju inte med mig någon BBväska, tji fick jag! Jesper åker & jag flyttas över till ambulansbåren & rullar sedan ner till ambulansen, resan känns lång men ändå inte. Värkarna avtar lite under färden & jag är tillbaka till där jag började på morgonen. Skönt tänkte jag.
Väl framme på Mälarsjukhuset får jag direkt ett rum, klockan är nu ca nio på kvällen. Jag blir uppkopplad till CTG & hälsar på nattpersonalen som kommer att ta hand om mig resten av natten. Väntan på Jesper & mamma är otroligt lång, jag känner mig ensam & livrädd. Det tog nog säkert fyrtio minuter innan de kom fram & kom in på rummet till mig. Mamma talade om att hennes man också var med & att han fick vänta utanför, stackarn.
Värkarna blir än en gång med intensiva & de kommer fram till att när det värkstillande droppet är slut, så gör de inte mer för att stoppa värkarna. Jag får två eller tre undersökningar där de konstateras att jag öppnar mig väldigt fint & att jag inom några timmar kommer att föda barn. Klockan springer iväg & värkarna blir värre. Jag tar till lustgasen, på halv starteffekt, då jag inte alls ville ha lustgas egentligen med tanke på min kräkfobi. Gasen visade sig bli min bästa vän resten av natten, men jag hade den aldrig på full effekt.
Vi började prata om EDA & narkosläkaren skulle komma ner för att sätta den. Men jag känner att jag är otroligt kissnödig & säger att jag verkligen måste kissa, får en värk när jag reser mig upp & får tillsagt att jag ska andas mig igenom den först men jag skriker rakt ut att "om jag inte går NU så kommer jag att kissa på mig" så jag fick hjälp till toan. När jag kommer tillbaka så kommer narkosläkarn in för att sätta EDA, de gör en undersökning där jag nu öppnat mig till åtta centimeter så jag tillsammans med narkosläkarn kom fram till att jag skulle klara detta med bara lustgas - tur var väl det för bara en minut senare började mina krystvärkar. Jag skriker rakt ut att det trycker som fan & kan inte hålla emot, jag bara måste krysta. Får tillsagt att jag får krysa tillräckligt för att klara av värken, men inte mer då jag fortfarande har en klack som de vill få bort. Värkarna blir värre & jag klarar verkligen inte av att hålla tillbaka. Barnmorskan säger åt mig att vid nästa värk krysta allt jag har & jag luddig av smärta frågar "får jag trycka nu?!" & får till svar att "Ja, vi försöker". Barnmorskan tar hål på hinnorna & det kommer en syndaflod av fostervatten - jag minns det som varmt & klibbigt. Minns även att jag skrek att det var så äckligt när jag fick det över fötterna.
Krystvärkarna är något av det hemskaste jag varit med om. Det kändes som tusen nålar i underlivet, samtidigt som någon innifrån pressade ut en basketboll. Jag kände mig så maktlös & hjälplös där jag tröck förgäves, det kändes som en hel evighet, men vid nästa värk skulle jag äntligen få upp mitt barn på bröstet. Jag var helt inställd på att bebisen skulle vara tyst & att personalen skulle springa iväg med honom på en gång men vid nästa värk fick jag upp mitt lilla barn till bröstet som med hjälp av "ryggnugg" började skrika. Han var så fin, så liten & så kletig av all fosterfett. Hans ynkliga skrik är något av de vackraste jag hört, hans lilla näsa & hans små ögon. Ingenting slår den känslan man upplever när man får upp sitt efterlängtade barn på bröstet & för första gången får se vem det är som legat & ruvat där inne i mörkret. Så liten & så älskad. Jag fick ha min son hos mig i ungefär tretio minuter innan barnläkarn tog med sig honom & Jesper upp till neonatalen. Z föddes den tredje November tvåtusenfemton klockan tolv minuter över fem på morgonen. Han vägde tvåusensexhundrasextiofyra gram och var fyrtioåtta och en halv centimeter lång.
Mamma & Jesper var mitt stöd under min förlossning & jag kunde inte önskat bättre stöd. Jesper fanns där för mig hela tiden, höll min hand & klappade mig. Mamma gav stöttande ord, hjälpte mig med dricka & baddade min panna med blött papper. De fick förfrysa under en hel natt medans jag låg genomsvettig trots två öppna fönster. Vi hade en hel del roliga konversationer under natten & vid någon värk minns jag att jag sa "åååh GUUUDrun Skyman." Hur man nu får för sig en sådan sak haha. {Vid det tillfället hade jag inte ens börjat andas lustgas..} Jag kunde inte ha önskat mig en bättre förlossning. Det enda jag vill ändra på är att Z valde att komma till oss förtidigt, så att vi fick ligga inne på sjukhus i två veckor, annars var allt långt över förväntan. Min förlossning är en tia av nio möjliga.
Här har ni den lyckligaste mamman i världen 💕