Allt är upp och ner
ut och in, bak och fram.
Någonting jag aldrig stuckit under stolen med är mina ätstörningar. Hur han pressade mig så hårt till att bli perfekt att jag rasade två storlekar i kläder på en månad. När jag träffade Jesper vägde jag 42kg och det är också något jag varit ärlig med & aldrig varit nöjd över. Jag hittade min siffra på vågen, 55kg var där jag mådde bra och där jag ville ligga. Men vi alla vet att man inte bör stirra sig blind på en våg och dess siffror, för de definierar inte dig och vem du är..
Det är ett tag sedan jag skrev här, och oftast kikar jag bara in när texterna blir för långa för instagram. Detta känns som en sådan text och därför får den plats här nu. Jag tar för givet att de som når hit, når hit via min instagram och har koll på vem jag är och vad jag står för, därför tänker jag inte börja med någon lång förklaring för någon annan än de som redan vet vem jag är..
Jag. mår. bajs.
Jag tänker inte bortförklara det nu eller kringå faktum, för jag mår bajs!
Rentutav så har jag kommit till insikt att min ätstörning återigen blossat upp till ytan och det är det sen här texten handlar om.
Först och främst vill jag be om ursäkt till alla mina nära och älskade för att jag ljugit. Men jag har varnat er och det var inte speciellt länge sedan, men tillräckligt för att sjukdomen skulle få fäste och bryta sig loss.
Det hela började egentligen två månader efter att Hugo föddes. Jag började äta p-piller och min mage kraschade totalt! Efter uteslutningsmetoden så kom vi fram till att jag blivit laktosintolerant, totalt. Men innan det så blev det åtaliga timmar på toaletten med kramper och diarréer. Bara det är ångestframkallande för mig med tanke på min emetofobi. När jag då får kramper och diarré så kopplar jag det direkt till magsjuka. Vid ett tillfälle skulle vi äta hos svärmor och jag glömde bort att säga till ang. laktosen så det resulterade i att jag stressade på Jesper om att jag behövde hem, och jag fick sitta och kämpa emot i bilen. För jag vägrade få ett skov någon annanstans än hemma. Där väcktes ännu mer ångest och jag slutade helt att äta borta.
Sen blev Jespers arbetsschema omgjort och han började komma hem halv 6 på kvällen istället för halv 5. En timme som gör stor skillnad och framförallt för mig som redan sedan innan har problem med dålig stresshantering osv till följd utav min depression som jag hade när jag var yngre. Detta resulterade i att jag inte heller hann äta för att barnen var alldeles för krävande, framförallt Hugo som aldrig kunde ligga nöjd själv. När Jesper var hemma kunde jag acceptera att han skrek, men när jag var hemma utan avlastning så orkade jag bara inte med hans skrik så jag fokusearde på annat än att hinna äta och där är vi även idag.
När jag är ensam hemma med barnen så äter jag frukost och sedan äter jag chips på kvällen, allt annat gör mig illamående och ger mig ångest. Ångest över att magen kan balla ur för att rädslan sitter kvar i huvudet från innan vi konstaterade laktosintolerans, ångest över att kanske bli sjuk och behöva spy upp det jag ätit, ångest över att bli "fet igen." Ångest över att behöva tvinga i mig mat för att jag är illamående både av maten och av hunger. Helt ologiskt i en frisk människas ögon, men det här är min verklighet.
Jesper blir ofta arg på mig för att jag inte pratar. Men när jag får mina ångestattacker så blir jag tyst och fokuserad på mig själv. När jag på en millisekund går från megaglad till knäpptyst så förstår jag honom också, att han undrar vad det är med mig eller vad han har gjort för fel. Men i själva verket så har jag gått in i "överlevnad". Mina rutiner vid ångest är så tydliga, men han missar de varenda gång. Jag småtuggar på sura godisar. Startar båda fläktarna som är direkt riktade mot mig, för att jag ska frysa och börja skaka. Jag spelar mobilspel och jag blir knäpptyst. Något jag gör när bara han är hemma, för när jag är ensam med båda barnen så hinner inte ens ångesten ikapp. Vissa dagar hinner jag inte ens kissa.
Så ja. Jag är totalt sönderstressad och har återigen blivit sjuk i min ätstörning.
Med det sagt så vill jag bara be om ursäkt återigen till mina älskade och nära. Och tacka min mamma lite extra, som ställer upp och tar Zack ibland så att jag hinner med lite mer än att bara springa som en virr höna.
Tack för att du orkade läsa.