Känslan av att kvävas i sitt egna hem.
Ju äldre Z blir, desto mer påtagligt blir det att vi faktiskt bor trångt. I dagsläget har jag kommit till den punkt då jag bara känner avsky för mitt hem, jag trivs inte alls & vill bara bort härifrån. Så ska det inte vara. I ett hem ska man må bra, känna sig glad & tillfreds men som läget är nu så går det inte riktigt.
Vi bor i en 2a på 59kvm där sovrummet just nu fungerar som ett såkallat skrotupplag för allt som inte får plats i vardagsrum & kök. I vardagsrummet har vi kombinerat vardagsrum, kontor & lekrum vilket i det stora hela blir totalt kaos då Z nu är inne i en ålder där han testar gränser. Han ska kasta saker på TVn & slå på datorn, han rycker blad ifrån blommorna & är i allmänt bara "jobbig" just nu. Eller jobbig kanske är fel ord, men hans stadie i en redan pressad situation gör att det blir jobbigt, iallafall för mig. Självklart letar vi andra boenden men alla lägenheter i hela stan är upptagna, eller så fyller de inte de krav vi ställer på omgivningen, med små barn blir man kräsen & sen vill varken jag eller J bo i stan.
Lägenhetsletandet är igång & jag hoppas att vi inom snar framtid kan hitta någonstans där vi kan bosätta oss & leva i många år innan det är dags för att skaffa hus.
