Gammal vänskap dör aldrig
eller så säger de iallafall.
Vår vänskap dog. Jag sumpade hela grejen. Jag förlorade tilliten som fanns mellan oss. Fyfan.
Jag kan nog inte sätta ord på mina känslor egentligen, hur kan man vara så dum att man sumpar den bästa vänskap man har?
Jag skulle kunna säga att jag var ung & dum. Det var jag. Det var jag verkligen!
Jag saknar alla timlånga samtal över telefon, alla hundra SMS varje dag om olika pojkproblem. Jag saknar hur jag kunde gråta mot din axel när jag mådde dåligt, hur du kunde luta dig mot min när du mådde dåligt. Vi fanns för varandra i alla situationer, i alla väder. Vi stod bakom varandra & stöttade varandra i alla val, hur dumma de än var.
Någonstans gick det fel. Jag minns att du mådde dåligt & hur du tog ut det på mig. Jag minns att jag accepterade det & tog avstånd. Jag minns hur ont det gjorde & hur mycket jag saknade dig. Jag minns att du bad om ursäkt, & hur du ville ha tillbaka mig i ditt liv, jag minns hur mycket du saknade mig. Någonstans gick det fel - igen.
Vi skyllde det på varandra, men det var nog egentligen mitt fel. Jag avskydde dig. Blev rädd för dig. Ville aldrig mer se dig. Men jag mådde inte bra utan dig, du var min andra hälft, min jullebulle, min skyddsängel. Vår vänskap dog - & den blev aldrig sig lik igen.
Jag försöker. Åh, vad jag försöker. Jag vill ha tillbaka det vi hade - även om det är omöjligt.
Vi skulle kunna säga att vi idag vuxit ifrån varandra, men jag vill inte acceptera det. Jag vill inte inse det.
Jag saknar dig. Jag saknar oss. Jag älskar dig. Jag älskar oss. Som vi var då. Som vi kan få - det att bli igen, om vi bara vill, om vi bara kämpar för det.