ångestladdad söndag
Vad många inte vet är att jag innan jag blev gravid led utav depression, ätstörningar & ångest. Idag hade jag min första ångestattack sedan jag blev gravid med Z. Idag blev jag för första gången äcklad av att ens finnas till.
Jag har i hela mitt liv varit rädd för att bli tjock, det har resulterat i väldigt små portioner mat - genom hela mitt liv. När jag blev gravid proppade jag i mig allt. Precis allt. Jag gick upp från 55 kg till 68 & har idag endast gått ner fyra kilo av de treton. Jag kommer inte längre i de byxor jag hade innan jag blev med barn & det stör mig. Jag vill inte köpa nya byxor - jag vill inte bli större. Min sambo påminner mig alltid om att jag har nya, oanvända jeans i min låda - att jag bör ju prova dom. Det gör inte saken bättre när han påminner mig om att jag är för stor för mina byxor.
Idag tog J kort på mig när jag satt i soffan med Z & jag blev rent ut sagt äcklad av bilden. Magen väller över byxkanten & ser ut som en överjäst bulldeg på väg att trilla ur bunken. Jag får ångest av bilden, blir lättirriterad & frustrerad. Stänger in mig i sovrummet & gråter - gråter så jag tappar andan. Varför ska jag vara så fet? Så ful?
Jag vet att jag burit ett barn, att jag bör vara stolt. Jag är stolt, eller var stolt åtminstone, som en tupp i en hönsgård - tills jag insåg att jag inte gick ner de kilon jag gick upp, tills jag insåg att min mage inte drar ihop sig som alla andras verkar göra. Jag saknar min kropp. Den kropp jag hade innan jag blev med barn.
För vissa tar det tid innan magen drar ihop sig och för vissa går det fort...orättvist!
Jag vet att det inte hjälper att säga att du är fin som du är i detta läget, hjälper inte heller att säga att du ska vara stolt över din kropp...just när du känner så här brukar inga fina ord hjälpa😕
Jag kan ändå bara säga att jag älskar dig precis som du är och är förbannat stolt över dig❤❤❤
Kram från mamma❤❤❤